UOP

1975 blev ett uselt år för Ronnie. Vid säsongstarten i Buenos Aires använde Lotus sina ålderstigna typ 72-modeller. Jag märkte att Ronnie var spänd och besviken eftersom framtiden såg oviss ut. Teamets huvudsponsor John Player tvingades liksom andra tobaksföretag skära ner. ”Vi talade om för dem att utan deras ekonomiska stöd, kunde vi slå igen,” sade Peter Warr. Så även om Chapman fortfarande fick JPS-pengar för att tävla, lade man ned marknadsföringen i F1. Ronnie tillfrågades om en lönesänkning, vilket inte var imponerande, särskilt som svensken var medveten om sin status. Under den gångna vintern hade flera försök gjorts för att lösa Ronnie från Lotus. Han kunde gå till UOP Shadow och byta plats med Tom Pryce. Detta stall hade grundats av amerikanen Don Nichols med finansiering från Universal Oil Products och sköttes av Alan Rees (minns honom bl a från March), Jackie Oliver och konstruktören Tony Southgate. Alan Rees var en mycket god vän med Ronnie sedan tidigare. 

”Från början var jag inte tänd på att rekrytera Ronnie”, menade Rees, ”eftersom vi hade en amerikansk sponsor med Jackie Oliver och jänkaren George Follmer som dragplåster. Men inför 1975 höll vi på att få över Ronnie till UOP. Allt var klart, men rasade ihop på grund av Chapman, vilket gjorde Ronnie desillusionerad. Han hade faktiskt ett signerat kontrakt med Shadow, vilket han behöll i sitt arkiv.

Dave Brodie var på semester tillsammans med Ronnie på Barbados när han hörde att Chapman blockerade kontraktet. ”Ronnie blev mer och mer irriterad under fjolåret. Han ville köra för Shadow när Peter Warr ringde. Ronnie kom tillbaka arg och sade att han inte kunde köra för jänkarna och försvann i tårar. Jag såg honom inte under resten av dagen.”

Peter Warr kommenterade att ”Shadowaffären kom upp därför att Ronnie var den världens snabbaste och svensken var respekterad av kollegorna som vägrade ha Ronnie som stallkamrat. I Shadow sågs en snabb, konkurrenskraftig bil, vilket gjorde Ronnie sugen: ”Jag ska sitta i en Shadow”, sade han till mig under tävlingsdagarna i Buenos Aires. Men det var ju före sammanbrottet.

Under tiden satte Jean-Pierre Jarier nya Shadow DN5 snabbaste varv i Buenos Aires, medan Pryce stod i sjunde led i en äldre DN3 bakom Ronnie som provat allt för att få fart på sin föråldrade 72-modell. Han hängde på som femma under de inledande varven, men kamdrivningen rasade och Ronnie tvingades bryta. Jarier hade också otur och hans Shadow kom inte längre än till uppvärmningsvarvet och Jarier kunde inte ens starta i Argentina.

Två veckor senare var det dags för Brasiliens GP. Lotus hade skickat nya komponenter till bakhjulsupphängningen i ett försök att förbättra vägegenskaperna hos Lotus 72. Nu var stämning i stallet usel. Petersons reservmotor hade använts av Ickx i Buenos Aires. Historien om stallbytet från Lotus till Shadow dök upp på nytt när Ronnie provsatt en av UOP-bilarna. Ronnie sade till och med att han skulle köra bilen. Faktum att Lotus verkade ha kommit till evenemanget med delar enbart för en bil, pekade mot att den andra bilen gjordes i ordning för en andreförare, förmodligen bli Tom Pryce. Detta inträffade inte och det blev inga stallbyten. Ronnie kvalade till åttonde led medan Jarier åter stod först med sin Shadow. Under tävlingen ledde den franske föraren i 33 varv innan bränslesystemet gav upp. Ronnie låg på femtonde plats och var två varv efter. Ovanligt nog började Ronnie gnälla om bilen. Normalt sett gjorde han aldrig det, särskilt inte officiellt. Men Team Lotus kunde inte förse honom med en bil som gjorde rättvisa åt världens snabbaste förare och stallet ville heller inte lösa honom från kontraktet. Min resa till Sydamerika var inte särskilt uppiggande. Säsongen 1975 verkade bli en flopp. Misär.