Semesterparadiset

Mellan Grand Prixloppen fanns tid till avkoppling. I mitten av januari ’74 ville Ronnie sola sig ostört i Sydamerika inför Brasiliens VM-runda. Men jag hade andra tankar.

 Ronnie är på dåligt humör när han kommer till hotellet i fashionabla Guaruja vid kusten för att hämta oss. ”Du kan inte följa med i dag”, säger han truligt, ”det finns inte plats på Carlos båt.” Graham Hill tittar förvånat på mig och vänder sig mot Ronnie som bara säger: ”Let’s go. Hej då, Kenneth.” Graham nickar och kostar på sig ett artigt ”cheers, see you later”, eftersom vi ändå delar hotellrum vid en av Brasiliens finaste badorter.

Historien har sin upptakt ett par dagar efter Argentinas Grand Prix i Buenos Aires. Brasilianaren Carlos Pace hade bjudit in Ronnie, Barbro och Graham Hill till Guaruja utanför staden Santos som ligger öster om megapolen Sao Paulo. Det handlar om några dagars vila en halv värld bort i ett dubbelt så främmande land, mellan formel 1-loppen.

Ronnie frågar om jag vill hänga med, vilket jag inte funderar särskilt länge på. Han hyrbil och vi far i god fart mot havet, självklart med Ronnie bakom ratten medan vi andra biter på naglarna under hans ekvilibristiska framfart. Det nyförlovade paret Peterson ska bo hemma hos Carlos och hans fästmö Elda medan det är meningen att Graham och jag ska bo på hotell. Närmare bestämt Casa Grande Hotel, vilket är traktens förnämsta. Nu uppstår emellertid ett problem eftersom vi inte har bokat något rum i förväg. Det finns alltså inget ledigt, men hotellägaren, en ung, viril karl med kastanjebruna ögon, upplåter villigt sitt dubbelrum eftersom ”jag ändå aldrig sover i min egen säng.”

Graham sneglar på mig och frågar frankt: ”Do you snore?”

”Nej, jag snarkar inte”, ljuger jag för att få tak över huvudet.

Lite senare bjuder hotellägaren på öl i baren och Graham konstaterar genast att han befinner sig på rätt plats med eget ölstop eftersom det är präglat med snirkliga initialer, CGH: ”Graham Hill Cunt”, säger engelsmannen blixtsnabbt med tydlig självklarhet, initialer som egentligen står för Casa Grande Hotel (översättningen slås upp i lexikon).

På kvällen är det cocktail ombord på Paces yacht som är stor nog att hysa ett regemente. En härlig kväll ute i sundet med bedårande utsikt över hela den upplysta bukten i en oförglömlig semestermiljö. Romantiskt är bara förordet. Men dagen därpå får jag alltså lägga mig ensam vid poolen för att sola. Efter en stund dyker hotellägaren upp och undrar var mina kompisar befinner sig. Jag förklarar situationen som han har svårt att begripa. "Pace har ju för f-n en kryssningsbåt med plats för en hel armé. Lämna sin kompis? Hämta en tröja!”

Jag förstår först ingenting, så han förtydligar.

”Vi letar upp dem, du känner väl igen båten?”

Polletten ramlar fortfarande inte ned.

”Jag har helikoptern runt hörnet.”

Tio minuter senare lågflyger vi över bukten och letar efter Paces flytande palats. Problemet är bara att det finns fler än han som har en stor lyxyacht. Efter en halvtimme ger vi upp och piloten styr upp mot berget där han landar hos en kompis. ”Lunch”, säger han kort.

I vackert sällskap äter vi med en hänförande blick över paradiset.

”Vill du åka vattenskidor?”

Mätta och belåtna far vi iväg i en mahognybåt god för 40 knop. Jag får hålla i mig ordentligt, men klarar uppgiften eftersom jag nu står på två skidor. Då ser jag plötsligt båten, Carlos skepp! Vinkar åt min nyfunna kompis i mahognybåten som förstår läget och styr upp längs yachten. Där sitter Ronnie och Barbro på akterdäck med bubbel i kristallglas. Jag ropar medan Ronnie vinkar förvånat tveksam.

Hans kommentar när vi sågs på kvällen är häpnadsväckande och finns i programhäftet från Berwaldhallen.