Verk & värk

En soppasponsor inför Ronnies resa till Portugal lät finemang, men tanken läckte och bränslet rann bort, liksom pengarna. Farsans bullar räddade hungern och slantarna räckte till start!

Inför resan till Vila Real i norra Portugal 1967, hade Ronnie Peterson lyckats få BP i Karlskoga som bensinsponsor. Men det gällde att ta vara på dropparna, så Ronnie bestämde sig för att montera en extratank i sin Dodge. Han monterade slangar och svetsade rör för att ta med sig mesta möjliga volym. Men det resulterade i att hans pickup blev övertung, vilket i sin tur medförde att Ronnie råkade ut för en del missöden längs vägen. Inte mindre än sju punkteringar blev det på väg till F3-tävlingen. För att kunna byta hjul och laga skadan, måste allt lastas av: racerbil, reservdelar, bagage… allt. Det tog timmar, varje gång!

Motgångarna började i Skåne. För att skaffa reservdelar, jagades både däck och fälg. Redan efter färjan på väg in i Tyskland anade man en otäck bensinlukt. ”Då kunde vi slå fast att bensinen läckte ut på vägen i stället för att flöda in i motorn”, konstaterade Bosse Hallqvist, ungdomsvän till Ronnie och med på den långa resan, ”det blev till att slanta för soppan och då hade vi inte pengar till mat.” Som tur var hade Ronnies pappa skickat med ordentligt med hembakat bröd. ”Vi fick leva på Bagar-Bengts kanelbullar eftersom kassan var skral”, minns Bosse, ”det blev lite segt efter några dagar, men mätta blev vi.”

Till slut nåddes målet Vila Real öster om Porto, i tid inför fredagsträningen. Den svåra banan gick dels inne i staden, dels slingrade den upp bland bergen. Ronnie var bland de snabbaste under inledningen, men hade mer att ge, vilket blev ödesdigert. På lördagen skulle han förbättra sin startposition och sladdade av banan, vilket sargade bilens bakhjulsupphängning. Formel 3an var nu obrukbar och jakten på reservdelar inleddes. Närvarande engelsmän inkluderade förarna Frank Williams och Bernie Ecclestone. De hade reservdelar, men ville sälja efter loppet. Inget att göra. Goda råd var dyra eftersom startpengarna bara utbetalades åt dem som minst körde några varv. Nöden har ingen lag och det blev att ta till plåt, popnit, ståltråd och skitig olja för att laga bristfälligt inför tävlingen. Allt klaffade och Ronnie kom iväg bra i starten. Svensken glömde bort bilens undermåliga tillstånd och satsade friskt med tätkänning under de första varven. Men verkligheten hann ikapp Ronnie som tvingades bryta. Startpengarna räckte i alla fall till reservdelar. Bo Hallqvist igen:

”Vi hade träffat ett par trevliga kvinnor som bjöd oss till en närliggande vingård. Hungriga som vi var, tackades ja till erbjudandet och vi åkte hem till de unga damerna vars föräldrar var generösa eftersom det bjöds på utomordentlig lunch. Ronnie och jag kunde ha stannat där om inte franska Magny Cours och nästa race väntat bakom knuten, så vi åkte vidare.”

”Fint folk, portugiser”, sade Ronnie med glimten i ögat. Därefter fick han ont i en tand och kinden svullnade. ”Vi hittade ingen tandläkare och Ronnie blev desperat, tog fram en polygriptång och försökte själv dra ut sin värkande tand. Han misslyckades och dagen efter träffade vi en svenska som uppmanade oss att gå till apoteket och köpa penicillin mot smärtorna. Sedan bar det av mot Frankrike, men det är en annan historia.