Lotus

Förra säsongen hade slutat, dags för en ny. Gamla förare i nya bilar. Samma förare i samma

bilar. Nya förare i gamla bilar. 1973 års första Grand Prix i Argentina blir en pärs med

krävande hetta och osäkerhet hur nya kombinationer tar sig ut. Fungerar vinterns

skrivbordsteorier? I säsongens debut tänker förarna på race och semester. Här finns chans till

lite avkoppling. Ronnie Peterson har äntligen lämnat March och blir nu ny förare i en gammal

världsmästarbil. Årets inledande GP är påfrestande. Ronnie vill lära känna banan bättre och

tar sin Dodge Dart hyrbil ett par varv runt Almirante. Jag inbjuds följa med och är inte sen att

tacka ja. Han berättar att privata sponsorer räddat evenemanget genom bidrag på 400 000

dollars.

Spänningen finns och alla känner av den - var och en på sitt sätt – inte mycket att tala om.

Vissa förare flyger från Europa tidigt för att fördriva tiden fram till träningen på

hotellkomplexet Sheraton i Buenos Aires. Beväpnade säkerhetsvakter finns på varje våning.

Diskreta livvakter syns runt poolen eftersom terrorrisken anses vara överhängande. Jag tittar

upp och ser en gevärspipa från ett hotellfönster. Femfaldige världsmästaren J-M Fangio från

just Argentina blev en gång kidnappad av illasinnade. Ronnie och Barbro kommer sent och

kostar på sig sömn efter långresan. Ett sällskapsdopp i swimmingpoolen hinns med innan det

är dags att tröska sig till banan genom världsstadens kaotiska trafik. Vid tvåtiden är poolen

avfolkad och en timme senare har racerfolket bytt från spänd lättja till vardagsallvar.

Motorerna dånar, oljeröken ligger tätt och den varma solen är mest till besvär. Nu rullar

hjulen, nu behöver man inte anstränga sig för att få tiden att gå. I stället blir det bråttom inför

söndagen. På kvällen får vi eskort till en avlägsen churrasco där det vankas blodig asado i

himmelsk tappning. Allt är speciellt eftersom man bara tillåts äta kött varannan dag här.

Bristvaran ska främst exporteras, men är man i Formel 1, kringgås regeln och vi blir bjudna

på kalaset av en lokal entusiast.

Lördag, kvaldag. Viktiga startplatser står på spel och poolvilan blir kort. Hettan är olidlig och

de lättklädda serveringsflickorna skyndar i skytteltrafik mellan kylskåp och solstolar.

Personalen blir utsatt för anspända nerver. Tävlingsfolket får inte beställningarna fort nog och

det blir klagomål med hetsiga ordväxlingar. På banan sätter Ronnie fina varvtider, men är inte

nöjd med femte tid i tredje led. Tävlingsdag. ”Håhåjaja”, suckar Ronnie, ”dags att jobba

igen”. I en tveksam organisation startas racet i alla fall på utsatt tid. Från bra startposition tar

han hand om fjärde position, men måste ganska snart ge sig för Stewart. På 67e rundan

försvinner oljetrycket och svensken ger upp i Lotus-debuten. Regerande världsmästaren och

stallkompisen Emerson segrar i Buenos Aires. Säsongstarten gick till Brasilien – senare skulle

det svänga…

Dagen efter. Ny poolträff med diskussioner. Ronnie har köpt lokaltidningar och artiklarna

översätts. ”Tänk att det skulle gå så dåligt”, gruffar han, ”bryta redan i januari”. De som

saknar olja under naglarna sjunker in i en drönartillvaro. På tennisbanan roar sig några med en

stillsam duell i hettan. Förlorarna i de mest vänskapliga matcher blir irriterade. Inte på

motspelaren, utan mot sig själva, för att inte vara bäst på plan. Racerproffs tar aldrig semester.

Kroppen kanske, men inte hjärnan som fungerar på erövring. Till slut blir grupptillvaron på

BsAs Sheraton för mycket. Gänget splittras och man tar olika vägar till Brasilien. Själv firar

jag fem år i Grand Prix och blir inbjuden till Fittipaldis villa i Murumbi. Emerson erbjuder sig

att hämta mig på hotellet i Sao Paulo inför hemma hos-besöket några dagar efter

Argentinaresan.