Krasch

1975: Hemma hos Ronnie i Monte Carlo

Under 70-talet var F1-säkerheten inte den bästa och absolut inte jämförbar med dagens nivå. I en intervju från våren 1975 i Ronnies lägenhet i Monte Carlo, sade han öppenhjärtigt: "Om slarvet med säkerheten fortsätter, är vi toppförare snart döda allihop". Hårda ord från en man som råkat illa ut många gånger.

Ronnie Peterson borde ha vunnit en VM-titel. Det är motorexperter ense om. I andra änden av skalan hade Ronnie en del tur under racerkarriären. Han kraschade vid upprepade tillfällen, men klarade sig oftast undan allvarliga skador med små blessyrer. Jag vill påstå att få andra toppförare i Formel 1 kraschat lika mycket som Ronnie. Han hade änglavakt i karriären…

Redan 1969 gick det snett när Ronnie körde på den franska Montlhérybanan. Det var svenskens andra lopp för det engelska Marchstallet och han rattade en pippigul Formel 3-vagn med beteckningen 693-69 efter året och siffran ”3” på grund av F3-klassen. Ronnie låg i en tät klunga och kom lite för nära fransmannen Jean-Pierre Jaussaud, en förare som kom att bli en av Ronnies svårare konkurrenter under Formel 3-tiden. Bland annat hade de båda en hård kamp i 1969 års F3-race i Monte Carlo, då Ronnie så småningom vann totalt och fick sitt internationella genombrott. Men nu låg han alltså för nära och kom i kontakt med Jaussauds bil efter att ha blivit bländad av solen och kört in i en halmbal. "Det hände på andra varvet", mindes Ronnie, "jag blev bländad och allt var vitt i hjälmen och tvingades väja för en konkurrent. Sedan hamnade jag bland halmbalarna, vilket medförde att bilen slog runt och fattade eld. Jag satt fastklämd i brinnande lågor".

Ronnie hade tappat ena hjulet och ett stag sköt rakt in i tanken samtidigt som bilen voltade och landade uppochned på banan. Marchbilen fattade genast eld och hade inte en rådig och modig mekaniker rusat fram och räddat Peterson ur flammorna, så torde Ronnies karriär med säkerhet ha slutat denna oktoberdag. "Jag trodde att jag skulle brinna inne", sade Ronnie efteråt". Men han hade tur och bilens störtbåge tog huvuddelen av smällen vilket räddade honom från allvarliga skallskador. Ronnie var alltså själv oförmögen att ta sig ur den brinnande bilen och ådrog sig elakartade brännskador som läktes på relativt kort tid. Han repade sig snabbt och efter några dagars sjukhusvistelse flög han tillbaka till Sverige.

1970 var han tillbaka på banan igen efter en längre tids konvalescens. I mars 1971 körde Ronnie March i en F2-tävling på Mallory Park. Ronnie dominerade spektakulärt och var evenemangets behållning. Han ledde då ett kullager i styrleden gav upp fyra varv från mål. Bilen slog runt i Esses-kurvan och hamnade upp och ned längs staketet mot åskådarna. Ronnie satt fastklämd i vraket men kunde ta sig ur bilen oskadd med en liten skråma på handen. Under karriären gick det snett lite för ofta. Ibland var bilen defekt, andra gånger gick det för fort utan marginaler. Som gemensam nämnare fanns tydligen en skyddande ängel som hängde med ända fram till Monza 1978.

Och karriären blev lång. Ronnie började sladda med sin speedkart vid 8 års ålder och slutade i F1, ett kvarts sekel senare. "En formelvagn har fantastiska egenskaper, att locka fram dem ur bilen slutar aldrig att fascinera mig", sade Ronnie Peterson, "det ger en känsla av lycka. Man får tränga undan tankar på risker trots att kollegor råkar illa ut emellanåt".

Ronnies fru Barbro var särskilt rädd på Monzabanan. "Jag är alltid rädd när starten går där", sade hon, "Banan är snabb och ruskig. Jag brukar vända mig om när bilarna startar på Monza". Ronnie Peterson tävlade mellan åren 1962 och 1978. Under hans karriär miste 27 Formel 1-förare sitt liv. Hur många racerförare som omkom under samma period är okänt.