Magistern

Ronnies banlicens godkändes av magister Wisell i mitten av 60-talet. Därmed

hade Motalabon skaffat sig en värdig konkurrent i racing. De två svenskarna

satsade hårt och tillhörde snart de bästa i världen. Medan diplomatiskt leende

Reine mest tävlade internationellt från start, höll sig Ronnie i skymundan. Nu

har Reine lämnat depån.

Som en av kursledarna på Gelleråsen i Karlskoga stiftade Reine tidig bekantskap

med Ronnie när örebroaren skulle ta banlicens.

- Han släntrade in och gav ett nonchalant intryck i sitt uppträdande, menade

magister Wisell, men han valde rätt spår när vi for runt banan i hans diesel-

Merca, så det är klart att förarprovet blev godkänt.

Det blev början till en lång bekantskap. Det skiljde tre år mellan förarna, men

vägen till formel 1 gick hand i hand medan de båda tampades på banor både i

Sverige och utomlands. 1962 hade Reine själv debuterat i en Triumph Herald och

han körde både på bana och is. Sedan blev det en BMC hundkoja samt en MG

Midget. Reines genombrott kom 1966 när han började tävla i formel 3. Första

segern kom samma år i SM-finalen på Dalsland Ring och året därpå blev Reine

svensk mästare. Båda säsongerna 1968/69 rankades Reine som en av Europas bästa

F3-förare. 1968 segrade Reine 11 gånger på 25 starter – de flesta vinster skedde på

kontinenten eftersom Motalabon ville göra intryck inför framtiden. Det resulterade

i att Chevron erbjöd Reine ett lukrativt kontrakt. Året efter kom en av karriärens

höjdpunkter. Tillsammans med Ronnie tävlades på Monte Carlos gator i F3-finalen

som fortfarande satt spår i raceentusiasters liv.

- Jag hade otur som inte vann, menade Reine.

Men det stämde förstås inte. Däremot var Reine snabb 1970 när han kom trea i

USA:s Grand Prix då han som fabriksförare rattade en Lotus 72. Framgången

innebar att Lotus satsade på herr Wisell, vilket resulterade i ytterligare

poängplatser. Men lyckan varade inte eftersom framgångarna uteblev. Reine

klättrade dock och tillhörde stundom F1-eliten, även om perioden inte var särskilt

lång.

- Jag tog inte samma risker som Ronnie, sade Reine, han ville vinna till varje

pris. Jag insåg riskerna och med facit i hand, gjorde jag rätt som höll igen -

med livet i behåll.

På Ontariobanan strax utanför Los Angeles dök Reine upp med nytt sällskap.

Skådespelerskan Monica Peterson – bland annat känd från teveserien Mash - hade

redan synts i media, då som fästmö till trubaduren Sven-Bertil Taube. Reine och

Monica från Los Angeles möttes i oktober ’70 på Watkins Glen i samband med

USA:s Grand Prix. Skvallerpressen hängde naturligtvis på och i Hänt i Veckan

berättades att Reine snodde Taubes tidigare tös. I bildtidningen SE gjordes nio sidor

på temat ”Dessa fantastiska män och deras fantastiska tjejer”! Reine och Monica

prydde det inledande uppslaget med min bild och USA-resan var därmed betald.

1971 hade börjat bra. Både Reine och Ronnie återvände också med en säck med

pengar trots att ingen av dem presterat något vidare. Jänkarna levererade!

Inför 1972 skrev Reine på för BRM. Stallchefen Louis Stanley hade stora planer

eftersom han lyckats få Marlboro som sponsor. Tanken var att sätta upp ett sjubils-

team, vilket kunnat ge stora intäkter. Verkligheten blev dock krass och man klarade

bara tre bilar till start. Reine Wisell hamnade i bakvatten och körde endast fem av

tolv Grand Prix det året, varav jag bevittnade två. Svensken bröt fyra lopp utan att

placera sig i övrigt.

Reine dolde inte att han var irriterad över Ronnies tuffa körstil.

- Han tävlade på tok för hårt, var Reines kommentar när jag mötte honom på

Mantorp 1973 inför ett F2-lopp.

Men då hade karriären redan börjat dala. Mekanikerna fick inte ens bilen klar i tid

och Reine missade tävlingen. Ungefär samtidigt tävlade Ronnie i Frankrike där han

vann sitt livs första Grand Prix. I SE jämfördes svenskarna och det talades om en

kylig vänskap. På omslaget trycktes Reines ord i fett svart: ”Han kör livsfarligt”!

Även om han inte tjänade lika bra som Ronnie, klarades ekonomin utan bekymmer.

När gagerna trillade in, flyttade Reine och skrev sig i Madrid, där skatten var låg.

”Jag tyckte om att festa”, skrattade han, ingen idé att lägga pengar på hög.

Sammanlagt blev det 22 Grand Prixstarter för Reine, av vilka 11 bröts. Han var

topp sex vid fem tillfällen och hamnade på pallen i USA 1970.

Well done, RIP, my friend.