Tävlingsmänniskan

Bland vikingar har den blonde örebroaren Ronnie Peterson en självklar plats i Valhalla, precis som tungviktsmästare, skidkungar, tennisäss och andra blågula berömdheter.
De gudarna älska, dö unga - ett talesätt som härstammar ur grekernas mytologi. Alla bär på en dröm och livet är som en lång resa.
Ronnie var en tävlingsmänniska in i märgen. Men han var lite blåögt svensk och hade inte riktigt den energi och impuls som krävs för att nå ända fram till världsmästerskapet.
 
Ronnie kunde ägna mer tid åt att klappa ett djur än att förhandla sig till ett fett kontrakt. Han hade dessutom oturen att sitta i fel bil vid fel tidpunkt i stället för att ha guldsits i ett vinnarstall. Målet att vinna var viktigast för Ronnie. Han hade vad vi kallar en ”vinnarskalle”, fylld av bravado - utan medelmåttans förväntningar i standardvagnsklassen ...
Hans framgång mättes uteslutande i varvtider och prestationer på banan. ”When the flag drops, the bullshit stops”, var ett av hans favorituttryck. Människor som får ynnesten att smaka lyckans möjlighet utvecklar ett begär som ständigt förnyas i större doser.

För Peterson fanns bara livet i sittbrunnen. Politik, spekulationer och annat depåtrams relaterade han inte till. Kalla det inte för girighet, nej, det handlar snarare om att ta vara på det sorglösa livet som ett livselixir. Att uträtta det som behagar innerst inne. Var och en finner det övermäktigt att frivilligt försaka. Vardagsmödorna ställs åt sidan, drömmar ska förverkligas. Havet blir lite blåare, flickan ler lite oftare, de exotiska resmålen lockar – jag vill se ännu ett Grand Prix, en upplevelse som ger kristallklara bevis för livets oändliga rikedom som ligger för ens fötter. Bilen är ett oförtrutet livsvillkor. Här finns frihetskänslan.

Ronnie Peterson lärde sig snabbt att utnyttja fordonets befintliga egenskaper maximalt. Där bilen satte stopp begränsades sällan Ronnie. Han kunde som få tänja den yttersta marginalen vilket resulterade i att han många gånger under sin karriär lyckades betvinga konkurrenter som körde snabbare och överlägset material. Han var nämligen en nollvisionens mästare med parollen: full gas överallt. Man sade att ”Ronnie kunde köra runt ett problem med bilinställningen”. Så sant. Över- eller understyr, spelade mindre roll.
Liksom Nuvolari behövde Ronnie aldrig fundera över sina reaktioner. De bara fanns där när han skulle parera en sladd. Oberoende av bilens beteende kunde Ronnie få den att dansa efter egen pipa. Han slet mer däck än konkurrenterna, men vad gjorde det när man såg honom vräka bilen in i kurvan för att sedan hålla kvar den på full sladd med exakta rattrörelser. Han körde mer fysiskt än konkurrenter som Jackie Stewart och Emerson Fittipaldi, men hade alltid full kontroll över bilen.

Ronnies balanssinne var exceptionellt. Han kunde stå hur länge som helst stillastående på en cykel. Balanskonsterna utfördes ofta och alltid med stor glädje. Det var säkert en del av hans utomordentliga talang som Ronnie hade stor nytta av bakom ratten. Ett av mina starka minnen var när vi skulle åka från hotellet i Sao Paolo ut till banan i Interlagos inför träningen i samband med Brasiliens Grand Prix 1975. Barbro tog snällt plats i baksätet medan jag satte mig bredvid Ronnie som självklart körde. Han skulle aldrig i livet kunna tänka sig att sitta som passagerare i en bil. Vi kom i hög fart fram mot en korsning där det var rött ljus, men så slog det om till grönt när vi närmade oss framförvarande bilar som stod stilla. Jag tänkte ”ska han aldrig bromsa”, men se det tänkte inte Peterson. Ronnie behöll tempot och siktade på ett minimalt utrymme mellan två bilar. ”Där finns inte plats”, tänkte jag samtidigt som vi svischade förbi med ett par millimeter till godo på båda sidors backspeglar. Barbro och jag reagerade genom att hålla andan medan Ronnie obekymrat körde vidare. Men det var naturligtvis en rad andra egenskaper som bidrog till Ronnies förmåga.

Hans framgångar är unika i många avseenden, tyvärr dock inte statistiskt sett eftersom han ”bara” blev tvåa i VM vid lika många tillfällen. Racerförare mäter ofta sin framgång i antalet pokaler. Men säg den som föredrar siffror och rekord framför en personlighet som avnjuts i märgen i ett oändligt perspektiv? Ronnie förför oss genom sin unika förmåga att skapa något stort med små medel. Hur ofta satt han inte i en underlägsen bil och förmådde göra överlägsna resultat? Egenskapen går igen genom hela hans karriär. Från de tidiga gokartdagarna 1962 till det ödesdigra året 1978. Tidsspannet är halva hans liv som aktiv förare, 17 år. Ronnie föddes som stjärna i Monaco och dog som legendar i Monza.

Under mitt snart sextioåriga yrkesliv har jag träffat människor med olika karaktär över hela världen. Jag tar mig fram på många språk, har bott länge utomlands och påstår mig ha god livskännedom. När jag ser tillbaka var Ronnie en av de ytterst få människor som gav mej något att vara stolt över på gamla dagar. Inte för att han var en fantastisk förare, heller inte för han hade gott om pengar, utan helt enkelt för att han som mogen person kunde ge vänskap utan att förvänta sig något tillbaka. Nyfikenheten på Ronnie var alltid stor. Alla ville se ansiktet som tillhörde det svenska namnet. Var han verkligen så blond som folk sa? Ett babyface. Jo, Ronnie var blond, han var fåordig och lite blyg, men med ett gott humör. Han var uppskattad i depån och avundad av fans när han tävlade.

Det yppades sällan något ont om honom. Miljontals ord har skrivits om örebroaren. Lika många bilder har knäppts med allt från proffskameror till mindre sofistikerade plåtlådor. Världen runt ligger miltals film begravd i diverse arkiv. Alla ville dokumentera den svenske fartfantomen med superreflexer. Ronnie Peterson hade ett sjätte sinne för att utnyttja marginaler som inte yppades förrän i den stund då han körde hjul vid hjul mot en konkurrent. Men det var ändå inte bilen, farten eller resultatet som gjorde Ronnie Peterson till en sann legendar. I stället var det människan Ronnie – med eller utan hjälm. Vikingar fruktande sotdöden skulle ha avundats svensken.