Privatchaufför

Sydafrika ’71

I privatlimousine till depån

På skidsemester i Schweiz träffade jag 1970 en amerikanare när jag skulle gå på tåget från skidorten Davos. Han råkade få tummen i kläm och sa uppbragt: ”Inte nu igen, jag gjorde ju illa fingret när jag surfade i Sydamerika förra månaden.” Storfräsare eller skitstövel, funderade jag. Vi började prata om bilar och min namne, Kenneth, visade sig också vara intresserad av Formel 1. Han bodde i Belgien och arbetade åt IBM. Jag berättade om mitt liv och Kenneth blev imponerad att få möta någon som åkte till Grand Prix, tog sig in i depån och umgicks med F1-förare. Han föreslog att vi skulle åka tillsammans till ett Grand Prix. Jag skulle fixa in honom i depån, vilket inte var enkelt men aldrig omöjligt, åtminstone inte med kontakter och lite språkbegåvning. Som tack för hjälpen skulle Kenneth stå för alla utgifter. Vi hade sällskap till flera Grands Prix under Ronnies första F1-år. Jag flög till Bryssel där Kenneth hämtade mig i sin 911-Porsche. Sedan bar det av mot Spa, Zandvoort och Clérmont-Ferrand och ett par andra VM-lopp. Jag lyckades fixa depåbiljetter till min namne som var eld och lågor över att se Grand Prix på nära håll. Samma höst ringde mig Kenneth och berättade att han måste flytta till USA. Han lovade höra av sig, men fler F1-resor skulle det inte bli. 1971 års första GP gick i Sydafrika. Ronnie och jag hade sällskap och delade rum på Kyalami Ranch, ett fashionabelt hotell. Jag reste dit själv eftersom Ronnie testade sin nya March 711 och vid hotellinbokningen ombads jag skriva namnet i liggaren. Då fastnade min blick på ett namn fyra rader ovan mitt eget: Kenneth Arrowood! Kunde det vara samme Kenneth? Jag tog reda på rumsnumret, knackade på och båda blev lika häpna. Det visade sig att Kenneth förflyttats till Johannesburg och nu bodde han här i väntan på fast bostad. Vi åkte till banan nästa dag. Samma kväll pratade Ronnie och jag om skruv och mutter innan jag tiggde till mig ett extra depåkort. Nu förhöll det sig så att Kenneth hade en elegant Mercedes S-klass-limousine som kördes av privatchauffören Joseph. Vi for till stan på en kort sightseeing för att senare dyka upp vid banan. Ronnie undrade hur jag kommit dit, men jag avfärdade det hela snabbt genom att prata om hans nya bil och undrade förstås varför det stod ”Petersen” på sidan av hans March 711. Ronnie såg oförstående ut och blev snopen när han konstaterade att hans namn stavats fel. Det åtgärdades omedelbart, men då hade jag redan fått ett skott på banan.

Inför lördagsträningen fick jag låna både bil och privatchaufför eftersom Kenneth skulle arbeta. Just när vi kom tillbaka till Kyalami Ranch efter en stekhet dag, svängde Ronnie in framför hotellet i sin Alfa med Reine bredvid sig. Båda steg förvånat ur bilen i sina svettiga föraroveraller och tittade nyfiket på Mercedesen. ”Kör upp bakom dem och släpp av mig, Joseph. Sedan kan du ta ledigt”, sa jag till min chaufför. Joseph parkerade bakom svenskarna och öppnade dörren till baksätet samtidigt som han överräckte kameraväskan till mig. Jag hejade glatt på Ronnie som stirrade misstänksamt. Tillbaka i Sverige ringde han genast min vän Pelle Cewrien och frågade: ”Vem fan är den där Olausson? Han hade privatchaufför i Sydafrika. Är han inte klok?”