Garden Party

Varken Ronnie eller jag hade luft under vingarna på Anderstorp. Det gällde särskilt debutåret 1973 då svensken blev blåst på konfekten efter en försmädlig punktering på upploppet. Själv var jag inte ens välkommen till torvmossen trots att jag levererat bilder till evenemangets program!

Trångsynta människor är ofta giriga och visar gärna makt. Historien handlar om när smålänningarna arrangerade Sveriges första Grand Prix i formel 1 i Anderstorp för snart 50 år sedan. I början av 70-talet flyttade min dåvarande fru och jag in i ett radhus på Ekerö utanför Stockholm. Jag hade bytt från två till fyra hjul och börjat resa till Grand Prix i formel 1 och sett 24 GP-lopp från Monaco ’69 till Monaco ’73 inklusive en långresa till Sydamerika dit inga andra från svensk media tog sig. Nu var det F1-premiär i landet och alla fans skulle till Anderstorp för att se idolen Ronnie Peterson.

I god tid skickade jag in en ansökan om ackreditering, men utan att få något svar. Så småningom nådde jag presschef Knut Lönngren på telefon. Vi kände varandra eftersom han arbetade åt Racings Förlag, där jag hade sålt min första bild - publicerad 1965, då jag var 17 år. Men nu var pressvärden negativ. Han menade att jag som frilansare inte hade någon uppdragsgivare här eftersom alla från Sveriges media själva var på plats…
- Men ni har köpt mina bilder till programmet, försökte jag.
Så vitt jag minns betalade de räkningen, men i depån och på banan hade jag enligt arrangörerna ingenting att skaffa… Jag kom att tänka på Rick Nelson som året innan hade haft en hit med låten ”Garden Party” - en historia om livets verklighet, vilket gav mig en strålande idé, carpe diem.

- You can’t please everyone, so you’ve go to please yourself, låter texten. Våra grannar hade just varit med i Monte Carlo för att där se Ronnie komma trea i jakten på stadsgatorna. Goda råd var dyra nu, men vi bestämde oss för att fånga dagen sittandes i solen. Intill grönsaksodlingen bredvid uteplatsen av radhuset i Gräsåkersområdet dukades inför radiosändningen från Sveriges Grand Prix. På tvättlinan hängde jag upp Ronnies reservratt från Sydafrika ’71 tillsammans med min gula Bell-hjälm. Vadslagningen utmynnade i fyra pappersflikar fastklämda på tvättlinan med klädnypor. För att skapa riktig F1-miljö hängde jag upp tre affischer, av vilka de två med foto på Ronnie hade tagits av mig. 

Det blev med andra ord ett riktigt garden party med ”Gräsåkersmaffian” inför den svenska F1-starten! För säkerhets skull byttes batterierna i transistorradion. Anbefalld klädsel resulterade i att jag bar min USA-hjälm, motocross-föraren Thorleif Hansens gula tygnummerlapp från Schweiz Grand Prix i 70-talet, som synes sponsrad av Martini, samt badshorts från Hawaii. Övriga lagmedlemmar hade en mer lagom svensk utstyrsel. 

Skaffningen blev traditionellt svensk: sill, färskpotatis, gräddfil, bröd samt öl och snaps bjöds på finskt glas och porslin. Ett paket Marlboro-cigaretter fanns förstås till hands - de var ju den stora sponsorn i epoken! Stämningen runt bordet var givetvis på topp, dels med god mat och dryck, dels med Ronnie Peterson i ledningen på Anderstorp. Men säg den glädje som varar för evigt? Medan vi åt glass och jordgubbar blev Ronnie blåst på konfekten. Han kom tvåa efter att luften gått ur ena däcket. Det är fullt möjligt att Knutte följde order eller någon regel när han nekade mig tillträde i Anderstorp. Men med tanke på att jag nästan decenniet tidigare dök upp på Racing- och Farts redaktion, där han jobbade, som 16-åring, låg det väl närmare till hands att det fanns andra orsaker till agerandet. 

Till åren kommen närmandes graven skrattar jag fortfarande åt Anderstorp – inte välkommen, tunn luft… 1973 blev mitt bästa inkomstår eftersom svensk media vaknat och betalade bra för mina F1-jobb. Ronnie hade mest motgångar på den svenska torvmossen. Pallplatsen ’78 var knappast luft under vingarna för världens bäste racerförare i momentet – utan rätt att passera sin stallkompis i VM. Själv återvände jag med smolk i bägaren till Anderstorp. Glädjen försvann liksom. Och jag blev inte muntrare av att möta  Ronnie här för sista gången innan hans fatala öde några månader senare.