Blodröd

Ferraris fighter - italienska impulser
"Clay gav mig ett italienskt leende, utan någon schweizisk kommentar".

Vid Ferrariseger på Monza går tifosi i taket, helst ska en italienare vinna detta Gran

Premio. Clay Regazzoni uppfyllde kriteriet både 1970 och 1975. Jag var där båda

gångerna för att uppleva la dolce vita och träffade Gianclaudio Regazzoni i Holland 1970

när han F1-debuterade. Segern i Italien samma år var den första helitalienska sedan 1966

då Ludovico Scarfiotti vann på Monza. I sin tur var han den förste sedan åren 1950-52

eftersom de tre första Monzasegrarna skedde med italienska förare i hemlandets bilar. Clay

hade en egen stil och hävdade sig vara italienare när han vann, men var i själva verket

schweizare eftersom han föddes i Mendrisio och bodde i Lugano.

1974 vann han en av sina största segrar på Nürburgring med ledning från start till mål.

Nordslingans officiella banrekord lyder på 7 minuter 6,4 sekunder och innehas för alltid av

Clay Regazzoni. Man slutade tävla där 1976 efter Niki Laudas svåra olycka i Tyskland.

Jag stod vid Pflanzgarten och såg honom flyga över krönet både 1974 och '75. När han

landade i backen tog Ferrarins underrede i asfalten med ett hav av gnistor. Det var en av

mina höjdpunkter under tio år i F1. Att höra Ferraris treliters boxertolva vråla när bilen

lämnade asfalten, var en obeskrivlig upplevelse. 500-hästarsmotorn varvade bara ur under

bråkdelar av en sekund men gav ifrån sig ett sound som man aldrig glömmer. 

Tänk dig 12 200 rpm, plus ett vettigt övervarv...

Italienska tifosi gillade Regazzoni och välkomnade honom som krigare när han satt bakom

ratten i sin blodröda Ferrari på Monza. Detta skedde vid sex tillfällen, varav han alltså

vann två gånger, 1970 då Clay ledde halva loppet och var sex sekunder före Jackie Stewart

i mål och 1975 när han ledde från start till mål. Min första riktiga intervju på tu man hand

skedde vid vattenfallen i Iguazu samma år. Clay reste till de berömda vattenfallen på

gränsen mellan Argentina och Brasilien för att slippa all uppståndelse – "framför allt

journalister", som han sa till mig med ett brett leende. Jag förstod. "Jag kör främst för egen

njutning, men givetvis även för teamet och mina fans", berättade han samtidigt. Clay var

en passionerad förare som erkände att han inte var tillräckligt ambitiös för att nå ända till

VM-titeln. Ändå var han bara tre pinnar bakom Emerson Fittipaldi 1974 då Clay

presterade sin bästa säsong och kom VM-tvåa. På drygt tio år hann han med 132 GP-

starter och blev tillsammans med Alberto Ascari ensam om dubbla segrar på Monza (båda

slagna av Ronnie Peterson som har tre Monzavinster). På 70-talet var Clay sju gånger

bland de tio främsta i VM. 

I stadsloppet på Long Beach 1980 kraschade han i 280 km/h och invalidiserades för livet 

utan känsel i kroppen från midjan och nedåt. Clay blev rullstolsbunden efter smällen i hans 

sista Grand Prix. Men rullstolsbunden körde han både Paris-Dakar och deltog i 12-timmars 

på Sebring med handkontrollerade reglage. Med viss framgång, ska tilläggas. Clay gav sig aldrig. 

22 år senare brann kroppens låga ännu för racing. Hösten 2002 dök han upp i en 

handikappanpassad Alfa Romeo som han kunde styra med bara händerna. Jag hälsade 

igenkännande på honom och vi utbytte några artiga fraser före tävlingen La Carrera 

Panamericana. Mexikoloppet var en gång världens hårdaste landsvägstävling innan det 

stoppades efter alldeles för många dödsolyckor på 50-talet. Under tävlingen hörde jag 

på håll Clays Alfa varva ur när han kom farandes mellan bergen. Jag hade placerat mig på 

en P-plats där jag ansåg mig stå säkert. Som motorfotograf är man aldrig helt skyddad. 

Clay tappade kontrollen i kurvan där jag stod, hamnade i diket, men lyckades komma upp 

på asfalten igen – i direkt riktning mot mig. Helt utan kontroll, kändes det som och jag 

sprang för livet. Clay fångade upp sin Alfa elegant och fortsatte som om inget hänt. I all 

uppståndelse hade jag missat incidenten med kameran. 

Samma kväll möttes vi och jag frågade varför han tänkte köra över mig.

- Jaså, det var du, skrattade han, fick du några bilder?

- Nä, sist jag fotograferade dina framgångar var på Monza 1970, även om jag sett dig vinna

sedan dess.

- Det var en härlig seger, sade han, troligen den allra bästa. Min första för Ferrari på

hemmaplan. Vi har blivit äldre sedan dess, replikerade Clay sedan, men du borde ha

fotograferat – jag hade läget under kontroll. Så inte nästa dag. Clay förivrade sig på nytt

och den här gången körde han i diket så grönskan skvätte, utan att kunna ta sig upp för

egen maskin. Alfan hamnade upp och ned och det var en likblek kartläsare som med

åskådares hjälp lyckades hjälpa föraren ur bilen. Stackarn släpades brutalt uppför branten.

På kvällen mötte jag Clay utanför hotellet och sköt rullstolen uppför trottoarkanten där vi bodde. 

Jag kunde inte hålla käften:

- I dag hade du kört över mig om jag stått i vägen, Clay. Jag fick ett italienskt leende

tillbaka – utan någon schweizisk kommentar. Det var sista gången jag träffade honom.

Fyra år senare dog Gianclaudio Giuseppe Regazzoni, 67 år gammal. Efter en skilsmässa

slutade han sina dagar ensam i Menton på Rivieran, nära den italienska gränsen. Han gick

bort i december 2006 då han omkom i en lastbilskrock på autostradan vid Parma och

begravdes i Lugano, Schweiz. Italienare var Regazzoni bara när allt gick bra.