JYS

High Tide. Vikingarna dominerade en gång Skottland och nu kom ett decennium i ny hetluft. Som 14-åring mötte jag Jim Clark på Gelleråsen i Karlskoga. Fyra år senare träffades Jackie Stewart i USA på ovalen i Indianapolis. De två skottarna vann fem VM-guld par excellence under dryga årtiondet. Och jag upplevde storsjöodjuren i högvatten…

Sir John Young Stewart, JYS, är den ende överlevande F1-världsmästaren från 60-talet. Som 13-åring startade han med lerduveskytte och vann många mästerskap, men missade OS-kvalet. I stället började skotten tävla med bil. Det tog fyra år innan han mötte mentorn Ken Tyrrell som skrev kontrakt med ynglingen från Dumbarton. Här visade Jackie Stewart genast resultat. Under tester var han lika snabb som världsmästaren Bruce McLaren och vann sitt debutlopp. Han segrade i tio tävlingar på tretton starter och året efter, 1965, kom Stewart till F1. Då körde han BRM och knep sin första Grand Prix seger trots att skotten såg debutsäsongen som ett läroår. Dessutom kom JYS trea i VM.

Jag hade ej fyllt 18 när jag kom till Indianapolis i maj 1967. Var därför för ung för ackreditering, men slank ändå in i depån för att möta Stewart, Clark, Andretti, A J Foyt och Parnelli Jones (se foto). JYS hade nästan vunnit sitt första Indy 500 året före, men bröt 10 varv före mål när oljetrycket försvann. Sålunda var skottarna Stewart och Clark favoriter nu. Men ingen av dem nådde framgång. Fast visionerna fick måhända fart när Jackie mötte Indianapolis och insåg att kontinenten Amerika är en häftig marknad. Jag fick en pratstund med Stewart och undrade hur tävlandet skiljde sig här. ”Indybanan med vänsterkurvor kräver en speciell körstil som man måste vänja sig vid”, sade Jackie. Jochen Rindt var mer direkt: ”We’re here for the money”. Så skulle skotten aldrig uttrycka sig, även om han tävlade i USA av samma anledning. Båda erkände att jänkarna var usla på att titta i sina backspeglar…

Relationen mellan Jackie Stewart och Ronnie Peterson präglades av respekt. När de två antagonisterna möttes under början av 70-talet, hade Jackie en titel i sin kilt från 1969. Stewart vann sin andra VM-krona 1971 då Peterson kom tvåa. Privat mötte jag den flygande skotten i dutyfree-shopen på Schiphols flygplats då han valde champagne i samband med hemresan till Alperna. Och så var jag närvarande på Kyalami Ranch när Joakim Bonnier i skuggan av ett träd höll GPDA-hov med eliten lyssnandes (Grand Prix Drivers Association). Samma säsong korsade Jackie Atlanten 87 gånger och drog in en miljon pund (cirka 15 miljoner kronor) – en jättesumma 1971!

Två år senare. JYS ledde 214 varv, låg främst i sex GP och tog tre pole. Jämför man träningsresultaten, så startade Stewart i snitt från femte plats medan Ronnie startade som tvåa. När Jackie säkrade sin tredje titel, hade Lotusförarna Peterson och Fittipaldi stulit poäng från varandra, vilket gynnade Stewart. Faktumet retade både Emerson och Colin Chapman, medan Ronnie var stolt över sina fyra första GP-segrar. Säsongen blev höjdpunkten i Stewarts karriär och han bestämde sig för att lägga hjälmen på hyllan efter 99 Grands Prix. När han kallade till presskonferens på Dorchester i London, hade han haft sporten i ett järngrepp under fem år: ”From today I am no longer a racing driver”, blev slutorden. Men han var också en förare som träffades hårt av dödsolyckorna. Inte nog med att stallkamraten Francois Cevert gick bort ’73, även Schweiz-grannarna Jochen Rindt och Joakim Bonnier miste livet under Stewarts heta karriär. Jag stod intill honom när han hämtade Nina Rindt i depån vid dödsolyckan på Monza under träningslördagen i september 1970. Jackie var alltid den starke som tog initiativ, vilket kostade kraft. Efter Joakim Bonniers bortgång 1972 var det Stewart som övertog ordföranderollen i säkerhetsföreningen GPDA fram till Ronnies död 1978. Ett av de sista fotona på Ronnie och Jackie från ödesdigra Monza visar svensken med en hundvalp medan skotten som ABC-reporter har mikrofonen i handen. Sedan hade han fått nog. 

Det fanns också en glamourös sida som präglade Jackie som hellre sågs bland kungligheter än hos medtävlare. Han lade tid på att umgås med prominenta personer och dubbades till "sir". JYS är en framgångsrik affärsman och har gjort pengar på allt. Han tog gärna betalt 18 timmar om dygnet för att få fler nollor på bankkontot och bestämde sig tidigt för skattevänliga Schweiz. Som exempel var JYS ambassadör för Ford, Elf och Goodyear. Han drev eget F1-stall och gjorde speakertext för Heineken, Rolex och skotsk whisky. Aktiebolaget Jackie Stewart blomstrade – alltid i egen regi, utan manager. Många har försökt gå i skottens fotspår, få har lyckats. Ändå ser vi honom som en Bon Viveur bland F1-sportens framgångsrika.

Skottlands historia sträcker sig över millennier med vilt landskap och majestätisk skönhet. Mendelssohn förmedlade dragningskraften i toner med ”Scottish Symphony”. Sir JYS, OBE, har behållit den keltiska klankulturen på sitt eget vis.