JoBo
"Barbita" - skäggige JoBo
Svenskens F1-karriär sträckte sig över femton år och debuten
skedde i Argentina 1957 när Joakim Bonnier rattade en Maserati.
Han ersatte då italienaren Luigi Villoresi, vilket ledde till att
Bonniers talang uppmärksammades i racerkretsar. Två år senare
körde han för BRM och tog då sin enda pallplats i F1. Joakim
vann inte bara Hollands GP 1959, utan tog även pole position
efter sitt snabbaste träningsvarv på Zandvoort. Han blev förste
svensk att vinna ett Grand Prix och tog även BRM:s första GP-
seger i Formel 1.
Annars var det sportvagnslopp som fascinerade Joakim Bonnier.
Han var en styv förare av landsvägstävlingar, speciellt i
långdistanslopp. Uthållighet med snabba varvtider under utsträckt
tid var en av svenskens styrkor. Flera segrar och framskjutna
placeringar i 60-talets Targa Florio gjorde svensken till kung på de
tusen kurvornas sträcka i Sicilien. Smeknamnet "Barbita" – den
skäggige – fick han nu efter att ha odlat mustasch och skägg i
nämnd ordning. "Det var resultatet efter en olycka i Paris då jag
fick en spräckt läpp som syddes igen styggt," berättade Joakim
Bonnier. I boken "Vrooom!!" av jänkaren Peter Manso
konfronteras Joakim Bonnier om sina tävlingsåsikter. Här talas om
risker och olyckor, där Joakim har en klar åsikt:
"Olyckor är en integrerad del i racing. I vilken omfattning är jag
osäker på, men de händer precis som i vardagslivet. Racing är
farligt, men jag tycker inte att riskerna betyder så mycket och
tävlar eftersom jag älskar att köra bil. Skulle jag fundera över
risker eller skador, är det väl uppenbart att jag skulle sluta tävla."
84 Grands Prix efter Hollandsegern hade Joakim Bonnier ett år
kvar av tävlandet. Att han valde deltagande i öppningsloppet i
Sydafrika 1971, berodde säkerligen till stor del på att han var
ordförande i Grand Prix Drivers' Association, GPDA. Denna
förarförening värnade om säkerheten i F1 och grundades av den
framsynte svensken. Man hade nu möte under ett träd på Kyalami
Ranch – hotellet där alla förare bodde – och jag satt på avstånd,
iakttagande diskussioner. Joakim var som klippt och skuren för
uppgiften eftersom han talade 5-6 språk flytande.
Hans näst sista tävling kördes på Monza samma år. Där träffade
jag både honom och hans fru Marianne. Vi talade om deras hem
La Grange i Le Muids sur Nyon vid Genèvesjön och jag berättade
om min mors brev till Bonniers den 28 januari 1964. Paret hade
då ansökt om au pairhjälp till sin son. "Vi minns det säger paret
Bonnier, tyvärr kunde vi inte acceptera ert vänliga erbjudande då
vi räknade med att ha två barn till sommaren och därför inte hade
någon plats." "Brevet har jag kvar," svarade jag "det är avslutat
med "Hjärtliga hälsningar." Jag kan komma förbi och visa det
eftersom jag gärna vill ta några bilder hemma hos er."
Under de sista dagarna i januari 1972 – nästan på dagen åtta år
efter att Joakim skrivit sitt brev till min mor Hertha, är jag på en
mässa i Genève. Ringer upp Joakim och ber att få komma förbi i
Les Muids för att ta en bild på JoBos McLaren som hänger på
vardagsrumsväggen. Modellen är en M5A med en tolvcylindrig
BRM-motor. Jag är välkommen i villan och hinner med ett glas
champagne, som Marianne bjuder på, innan tidtabellen ropar mig
tillbaka till flygplatsen.
Det var mitt sista möte med Joakim Bonnier. Han miste livet
senare samma år. I 24-timmarstävlingen Le Mans den 11 juni
hade han ledningen under de första timmarna. Men efter två
tredjedelar av loppet kraschade han svårt efter att ha kommit i
kapp en konkurrent. Man körde i 300 km/h när Bonniers bil
krokade ihop med en långsammare Ferrari Daytona. Svensken for
av banan in i skogen, där hans liv slutade. Det var ironiskt att just
Joakim skulle köra ihjäl sig efter att under många år varit en
säkerhetsapostel inom motorsporten. Han blev bara 42 år gammal
och ligger begravd vid Lidingö kyrka. Joakim sörjs fortfarande av
sönerna Jonas och Kim samt hustru Marianne som haft svårt att
komma över den tragiska händelsen.
- Jag älskade inte sporten, jag älskade Joakim, berättade
Marianne efter sin makes bortgång. Hennes framtid blev allt annat
än ljus och än i dag har Marianne svårt att smälta förlusten av sin
stilige man.