JoBo

"Barbita" - skäggige JoBo

Svenskens F1-karriär sträckte sig över femton år och debuten

skedde i Argentina 1957 när Joakim Bonnier rattade en Maserati.

Han ersatte då italienaren Luigi Villoresi, vilket ledde till att

Bonniers talang uppmärksammades i racerkretsar. Två år senare

körde han för BRM och tog då sin enda pallplats i F1. Joakim

vann inte bara Hollands GP 1959, utan tog även pole position

efter sitt snabbaste träningsvarv på Zandvoort. Han blev förste

svensk att vinna ett Grand Prix och tog även BRM:s första GP-

seger i Formel 1.

Annars var det sportvagnslopp som fascinerade Joakim Bonnier.

Han var en styv förare av landsvägstävlingar, speciellt i

långdistanslopp. Uthållighet med snabba varvtider under utsträckt

tid var en av svenskens styrkor. Flera segrar och framskjutna

placeringar i 60-talets Targa Florio gjorde svensken till kung på de

tusen kurvornas sträcka i Sicilien. Smeknamnet "Barbita" – den

skäggige – fick han nu efter att ha odlat mustasch och skägg i

nämnd ordning. "Det var resultatet efter en olycka i Paris då jag

fick en spräckt läpp som syddes igen styggt," berättade Joakim

Bonnier. I boken "Vrooom!!" av jänkaren Peter Manso

konfronteras Joakim Bonnier om sina tävlingsåsikter. Här talas om

risker och olyckor, där Joakim har en klar åsikt:

"Olyckor är en integrerad del i racing. I vilken omfattning är jag

osäker på, men de händer precis som i vardagslivet. Racing är

farligt, men jag tycker inte att riskerna betyder så mycket och

tävlar eftersom jag älskar att köra bil. Skulle jag fundera över

risker eller skador, är det väl uppenbart att jag skulle sluta tävla."

84 Grands Prix efter Hollandsegern hade Joakim Bonnier ett år

kvar av tävlandet. Att han valde deltagande i öppningsloppet i

Sydafrika 1971, berodde säkerligen till stor del på att han var

ordförande i Grand Prix Drivers' Association, GPDA. Denna


förarförening värnade om säkerheten i F1 och grundades av den

framsynte svensken. Man hade nu möte under ett träd på Kyalami

Ranch – hotellet där alla förare bodde – och jag satt på avstånd,

iakttagande diskussioner. Joakim var som klippt och skuren för

uppgiften eftersom han talade 5-6 språk flytande.

Hans näst sista tävling kördes på Monza samma år. Där träffade

jag både honom och hans fru Marianne. Vi talade om deras hem

La Grange i Le Muids sur Nyon vid Genèvesjön och jag berättade

om min mors brev till Bonniers den 28 januari 1964. Paret hade

då ansökt om au pairhjälp till sin son. "Vi minns det säger paret

Bonnier, tyvärr kunde vi inte acceptera ert vänliga erbjudande då

vi räknade med att ha två barn till sommaren och därför inte hade

någon plats." "Brevet har jag kvar," svarade jag "det är avslutat

med "Hjärtliga hälsningar." Jag kan komma förbi och visa det

eftersom jag gärna vill ta några bilder hemma hos er."

Under de sista dagarna i januari 1972 – nästan på dagen åtta år

efter att Joakim skrivit sitt brev till min mor Hertha, är jag på en

mässa i Genève. Ringer upp Joakim och ber att få komma förbi i

Les Muids för att ta en bild på JoBos McLaren som hänger på

vardagsrumsväggen. Modellen är en M5A med en tolvcylindrig

BRM-motor. Jag är välkommen i villan och hinner med ett glas

champagne, som Marianne bjuder på, innan tidtabellen ropar mig

tillbaka till flygplatsen.

Det var mitt sista möte med Joakim Bonnier. Han miste livet

senare samma år. I 24-timmarstävlingen Le Mans den 11 juni

hade han ledningen under de första timmarna. Men efter två

tredjedelar av loppet kraschade han svårt efter att ha kommit i

kapp en konkurrent. Man körde i 300 km/h när Bonniers bil

krokade ihop med en långsammare Ferrari Daytona. Svensken for

av banan in i skogen, där hans liv slutade. Det var ironiskt att just

Joakim skulle köra ihjäl sig efter att under många år varit en

säkerhetsapostel inom motorsporten. Han blev bara 42 år gammal

och ligger begravd vid Lidingö kyrka. Joakim sörjs fortfarande av


sönerna Jonas och Kim samt hustru Marianne som haft svårt att

komma över den tragiska händelsen.

- Jag älskade inte sporten, jag älskade Joakim, berättade

Marianne efter sin makes bortgång. Hennes framtid blev allt annat

än ljus och än i dag har Marianne svårt att smälta förlusten av sin

stilige man.